Vad händer när näktergalen från Berkeley Square byter idiom och sjunger på skånska i Malmö Folkets Park? Jo, att man blir förälskad, förståss!

Här som där. Då som nu. Som alltid. När sången når oss.

Känslans språk förstås av alla. Och både förälskelser och näktergalningar är ju globala fenomen.

Men ändå. JAZZ PO SKÅNSKA. Kan de va nåt?

Det kan det. Skånska är ett sjungande språk. Som mycket lätt blir ett gungande språk.

Och (nästan alltid) - ett MÅLANDE språk.

De för en upplänning ofta oförståeliga, långa, skånska diftongerna (som HASAR sig fram över tungan) är inte alltid sköna, det skall erkännas. MEN när dom SJUNGES, genomgår dom ofta en förbluffande metamorfos och blir - just målande!

Man SER det man hör. Tydligt.

Det onomatopoetiska, det ljudhärmande, som man ju ofta möter i dialekter, är alldeles speciellt vanligt i skånskan.

Lyssna t.ex. till ett onomatopoetiskt skånskt ord som: MÖDDING. Nog har det ordet större kraft (och luktar mer skit) än det pimpinetta alternativet GÖDSELSTACK.

Eller PANNTOFFLEGRÖD. Visst mättar det mer - än korvkioskens bleka POTATISMOS.

Men vad händer när man översätter Evergreens till skånska? Musik som redan vid sin tillkomst formades och färgades av sin tid och sin kultur. Nu i en geografiskt och mentalt så annorlunda miljö?

Att förflytta "Memphis in June" till "Malmö i maj". Finns det inte en risk i det?

Eller att uppleva "The days of wine and roses" i trakten av Nöbbelöv.

Hav tröst! Det blir inte bara bra, det blir ofta roligt också. OCH det svänger.

Anna-Mia KAN ju sjunga på skånska (en inte alltid lätt konst) så att man tror på henne … och lyriken. Spirituellt och kompetent stöd har hon förståss. Som alltid.

LYNT, alltså.